Artikel i Ystads Allehanda publicerad lördagen den 22 maj 1954. Författare Adolf Kraft (1905-2007) bosatt i Benestad, Kristianstads län.
Alltsedan den stora kommunsammanslagningen blev verklighet har man hört farhågor yppas att de små socknarna nu snart skulle var glömda, de gamla sockengränserna utsuddas, och vad säreget där inom fanns fördunklas och försvinna. Så blir det kanske också när tillräckligt lång tid förflutit, men nog kommer det att dröja innan något glömmes och försvinner som bestått under århundraden. På senare tid har det ju också talats om att skriva de forna socknarnas och kommunernas historia, ja det lär ju också stunda en riksomfattande tävling i ämnet.
I Ingelstads härad, längst ute i väster där länsgränsen gör en mot Malmöhus län utskjutande kil, ligger den lilla socknen Benestad. Den tillhör numera Tomelilla storkommun. Arealen är omkring 17 kvkm, och är till största delen uppodlad jordbruksbygd av medelgod beskaffenhet. En del skog finns också, mest bestående av lövträdsbestånd. Terrängen är omväxlande jämn och mycket kuperad. Socknen benämndes under medeltiden Benistathe. Fasta fornlämningar saknas men en del lösa fornfynd har gjorts.
Låt oss nu följas åt på en rundvandring i socknen och se vad som kan finnas inom dess hank och stör. Vi börjar uppe i nordöstra hörnet vid Tomelilla. Vi träffar här på ett skogsområde bestående av gran och fur. Det är de s.k. Sand- och Bäckängarna, mera känt under namnet ”Skogsbacken”, Tomelillabornas enda fritids- och utflyktsområde i närheten av köpingen. Området är också sedan ett femtontal år inkorporerat med Tomelilla, men ägs fortfarande av Benestads kyrka. Vi följer sedan östra sockengränsen som utgöres av Örupsån och dess dalgång, söderut. Terrängen här är kuperad och naturskön. Adelsbergshällarna med sin risiga snårskog har här gett utrymme åt Tomelilla skytteförenings skjutbana och utgör också en kär tummelplats för hemvärnsmännen. Lite längre söderut på dalgångens västra sluttning träffar vi så på socknens största egendom, Örups säteri.
Örup, ätten Rosencrantz gamla stamgods, omfattade tidigare större delen av jordarealen inom socknen, jämte egendomar i andra socknar, bl.a. hela Nedrabyområdet i Övraby socken, och utgjorde alltså ett verkligt storgods. År 1913 sålde emellertid Rosencrantzarna sitt gamla gods som sedan delvis styckades till ett stort antal mindre jordbruk, varjämte redan befintliga arrendegårdar friköptes av sina brukare. En välproportionerad huvudgård bibehölls emellertid, och utgör nu denna det nuvarande Örups säteri. Här bedrivs numera ett intensivt och modern jordbruk.
Vad som främst fångar intresset bland gårdens många präktiga byggnader är givetvis den gamla, medeltida riddarborgen ”Örups Stenhus”. Det är den tredje i en rad av borgar av denna typ som sträcker sig snett över Österlen, Glimmingehus, Bollerup, Örup. Borgen torde vara ungefär jämngammal med Glimmingehus, och påminner mycket om denna, den är blott något enklare uppförd. Den är byggd i tre våningar jämte källarvåning och byggnadsmaterialet är vanligen otuktad gråsten. Den ursprungliga inredningen är för länge sedan borta men på första våningen finns den vackra riddarsalen fortfarande kvar med sina väggmålningar, vilka torde härröra från ganska sen tid. På en vackert utstyrd, öppen spis i riddarsalen kan man läsa följande delvis på danska: ”Tvende ting Di icke forgete, att Frogte Gud och göre var Mand sin Redt”, jämte årtalet 1636. I likhet med Glimmingehus är även Örups borg uppförd av den danska ätten Ulfstand. Medlemmarna av den Rosencrantzka ätten har besuttit godset alltsedan 1500-talet fram till år 1913.
Den som en månljus sommarnatt har sett de vitfogade murarna på Örups mäktiga borg skymta fram mellan åldriga trädkronor som speglar sig i kanalernas mörka vatten, har sett något som aldrig glömmes. Tung, mystisk och hemlighetsfull ruvar den grå jätten över sina, för oss sentida människor, okända minnen.
Sammanhängande med den lövskog som omger Örup, träffar vi lite längre söderut på det lagligt skyddade naturminnesmärket ”Örups almskog”. Det är ett ganska stort område av nästan uteslutande ren almskog som här har lämnats att i fullkomlig orördhet, fritt växa och utvecklas efter naturens egen lag. Inget träd får fällas, ingen gren får brytas genom mänsklig påverkan. Särskilt nu under våren och försommaren är här betagande vackert, och ett verkligt eldorado för naturvännen och botanisten. Ur de förmultnade resterna från nedstörtade trädjättar spirar ny växtlighet av nästan tropisk yppighet i naturens eviga kretsgång. Många botaniska rariteter är att finna här. Området har nyligen utökats genom förvärv av ett utanför skogen befintligt kalkkärr med starrgräsbestånd. Naturminnesmärket äges och vårdas av Skånes Naturskyddsförening.
Alldeles här i närheten ligger den gamla, på senare tid tämligen omtalade Nymölla vattenkvarn. Då lantbruksnämnden i Kristianstads län för något år sedan, i samband med den pågående jordbruksrationaliseringen, förvärvade egendomen ansågs byggnaderna ha sådant kulturhistoriskt värde att de överlämnades åt ”Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne”. När så denna förening, i och för restaurering av byggnaderna, anhöll om anslag från Tomelilla storkommun fick den emellertid ett beklagligt nej. Vad stormäktiga Tomelilla icke visade något intresse för har emellertid utförts av ett par privatpersoner, som efter överenskommelse med hembygdsföreningen förvärvat byggnaderna med tillhörande tomtområde, pietetsfullt restaurerat byggnaderna och här skapat en verklig idyll.
Kvarnen har tydligen en gång i tiden anlagts av herrarna till Örup för att förmala säden från godset. Den tjänade som kvarnställe för kringliggande bygd ända in på 1940-talet. Det stora kvarnhjulet har nu stannat för alltid och minner nu endast om gången tid. På stället har också funnits väderkvarn som emellertid nedrevs för ett trettiotal år sedan.
Innan vi går vidare vill jag påpeka en sak. Då det på sin tid var aktuellt med Nymöllas restaurering, uppgavs vid ett par tillfällen i pressen att stället tidigare hade hetat Skvattemölla. Detta är fullkomligt felaktigt. Skvattemölla, eller som det tidigare stavades, Sqvattemölla, var namnet på en annan, ännu äldre kvarn i en annan del av socknen, som vi senare kommer till.
Vi har nu kommit till sydöstra hörnet av socknen, där gränsen tvärt viker av åt väster. Men innan vi går vidare skall vi ta oss en titt på det gamla järnvägsgrustaget som är beläget här i närheten, inne bakom Örups almskog. Ett väldigt hål längs en grusås gapar emot oss då vi kommer ditin. Här har hämtats grus för Ystad – Eslövs järnvägs räkning i många decennier, och ett väldigt område har avschaktats. Här har svetten flutit i strömmar under den tunga gruslastningen, men efter vad som berättas flöt det under mellanpauserna här också strömmar av betydligt starkare fludium. Nu härskar emellertid tystnaden i det gamla grustaget, det är nämligen sedan några år nedlagt. Endast stenarnas rasslande höres när de rutschar utför den höga grusbrinken. Järnvägsspåret är dolt under nedrasade grusmassor och gräset börjar slå rot bland stenhögar och gruskullar. Inget rökbolmande lok ångar heller längre på ”rundspåret” ner mot den gamla vackra granitbron över Örupsån.
Efter ett par km vandring mot väster är vi framme vid Nybroån eller, som den kanske mera allmänt kallas här, Fyleån. Denna å utgör, där den flyter fram genom den vackra Fyledalen, i stort sett Benestads gräns mot Högestads socken och därmed också mot Malmöhus län. Då vi nu följer ån motströms, mot norr alltså, kommer vi allt längre upp mot den egentliga Fyledalen. Över gröna ängar, genom små skogsdungar av omväxlande avenbok, al och hassel, är vi så framme vid det område som vi här i Benestad kallar för ”Skvatte backar”. Går vi upp på krönet av en av de utsiktspunkter som här är så gott om möter vårt öga en tjusande tavla, i all synnerhet just nu under vårens och lövsprickningens tid. På dalens botten vindlar den lilla ån fram som ett slingrande silverband, med alklädda stränder och stora vassruggar, där änder, sothöns och någon enstaka häger håller till. På motsatta sidan av dalen står bokskogen just nu i sin allra skiraste grönska på höjderna kring Lyckås slott, och genom de ljusgröna slöjorna ser vi slottets tornspira sticka upp.
Vidsträckta ängsmarker på ömse sidor om ån samt hällornas täta snårskogar hyser ett rikt fågelliv. Går man hit ner en tidig försommarmorgon kan man få höra alla dessa tusende små sångare stämma upp sin jublande lovsång till livet och den uppgående solen.
Skvatte backar äro emellertid mest bekanta på grund av att här finnes landets mest kända förekomst av kalktuff. Kalktuff är en slags gulvit, porös och tämligen mjuk kalksten som här förekommer i mäktiga lager. I kalken finner man mycket tydliga avtryck av örter, löv och växtdelar. Kalken har varit föremål för många studier och undersökningar. Området hade också helt nyligen celebert besök av Skånes Naturskyddsförening med landshövding Widell i spetsen.
Kalktuffen var fordom ett eftersökt byggnadsmaterial bl.a. för vissa detaljarbeten vid kyrkobyggen och återfinns nog lite varstans bland Skånes kyrkor. Den äldre bebyggelsen i vår by har nog också till stor del bestått av kalkblock från Skvatte, därom vittnar många fynd i jorden på den plats, omedelbart söder om nuvarande byn, där de gamla gårdarna lågo samlade i en klunga före utflyttningen vid enskiftet.
I närheten av kalkbrottet finner man resterna av en gammal kalkugn, vilket tyder på att kalken i gången tid, också varit föremål för bränning.
Här i närheten påträffar man också husgrunderna efter det som en gång var det ovan omnämnda Sqvattemölla. Här låg en gång en liten skvaltkvarn, varav nog namnet Skvatte har uppkommit. De många små bäckar och rännilar, som i djupa, i kalkstenen nerskurna rännor, störtar utför hällorna, har man en gång i tiden utnyttjat genom att efter principen: många bäckar små gör en stor å, leda dem samman till en enda, och där placerat en liten kvarn.
Kvarnen som nog var Benestads första kvarnställe, bestod av endast två små kvarnstenar som drevos av ett stort vattenhjul med ovanfall. Vattnet leddes ut över hjulet i en uppbyggd träränna. Kvarnrörelsen nedlades redan på slutet av 1800-talet, men byggnaderna voro bebodda ända fram till 1920 varefter de nedrevos. Endast husgrunderna, ett par gamla pilträd och några förvildade plommonträd vittnar om att här en gång varit en människoboning. Hit har Benestads bönder en gång i tiden kommit körande med sina oxar, för att få den säd malen, som de kunnat avtvinga sina på den tiden troligen ganska magra tegar.
Sakta mol nog Skvattekvarnen, men den hade ju sin tid innan ännu jäkt och effektivitet hade gjort sitt intåg. Här är trolsk natur och att sitta här och lyssna till kvarnbäckens porlande en stilla sommarkväll är underbart.
Men nu lämnar vi Skvattemöllas vemodigt susande pilar och fortsätter längre uppåt dalen. Efter ett par km av tämligen vild natur, svänger dalen något och ett nytt avsnitt av Fyledalen öppnar sig framför oss. Den med trakten obekante stannar nog förbluffad ett tag vid synen. Mitt i den vårfagra dalen reser sig nämligen en hög fabriksskorsten och omkring den ligger en pampig fabriksanläggning. Det är Benestads enda industrianläggning, Fyledalens tegelbruk, vi har framför oss. Här har tillverkats tegel sedan lång tillbaka i tiden, men det gamla bruket revs på 30-talet och fick lämna plats för ett nytt modernt sådant. I de omkringliggande hällorna bryter man ett slags lerskiffer som efter krossning blir ett högvärdigt råmaterial för tegeltillverkningen. ”Fylesten” har sedan gammalt gott renommé för god form och utomordentlig hållfasthet.
Så har vi då kommit upp i nordvästra hörnet av socknen och viker nu av mot öster, uppför de långa, sugande Stenbyhällorna, passerar den lilla Stenby by och är snart tillbaka vid utgångspunkten i Tomelilla. Rundvandringen utmed sockengränserna är fullbordad och vi ger oss nu av ner mot byn.
Benestads by är liten, och all lokalpatriotism till trots, jämförd med de stora österlenbyarna, tämligen obetydlig. Visst har det byggts nya hus under senare år, men gamla har försvunnit, så antalet håller sig tämligen konstant. Den största uppryckningen beträffande byggnation och invånarantal skedde väl 1914 då de många småbruken som avsöndrats från Örups gods kommo till. Dessa ökade ju inte bebyggelsen i själva byn, men för socknen i sin helhet var det ett stort steg framåt.
Kyrkan är givetvis den förnämsta sevärdheten i byn men innan vi går ditt upp skall ta oss en titt på det gamla, i omedelbar närhet belägna ”Binnesta kru”. Inte för att vi där kan få oss någon sorts ”återställare” efter vår långa rundvandring, nej då, det har man inte kunnat få här på omkring sextio år, så det så. Vägfarande har nog lagt märke till den gamla, gulfärgade byggnaden med sitt tjärade ekkorsvirke som ligger längs åt vägen vid korsvägen i byn. Här var fordom ett av de rasteställen som med vissa mellanrum var belägna utmed stora allfarvägen uppåt landet. Här stannade de dåtida postdiligenserna för att avlämna post och göra hästbyte, här låg långresenärer över för natten och här rastade de långa körfororna med jordbruksprodukter och ved uppifrån provinsen, transporter med alun från Andrarums alunbruk, allt på väg till utskeppningshamnen i Ystad. Här kunde körkarlarna få sig en färdknäpp till sin matsäck och här blev hästarna vattnade och ompysslade. Stället torde nu vara en av de få, i sitt ursprungliga skick kvarvarande krogarna på den skånska landsbygden. Endast papptaket som ersatt det gamla taket av halm, har förändrat utseendet. Jo, den gamla yttertrappan av flis skattade också åt förgängelsen vid en vägbreddning för tjugo år sen och med den en vid sidan liggande sten med grov järnring, vid vilken mången häst stått bunden. En gammal man berättade en gång att i den ringen brukade kringvandrande ”komediantare” binda sina dansande björnar. Vid ovan omnämnda vägbreddning påträffades här, i själva vägkanten, ett lådliknande föremål av ekplank, sannolikt en vattenho.
Över gårdsplanens kullerstenar, rundnötta av århundradens tusende hjulringar, har med tiden bildats en tät gräsmatta. Den gamla gårdsbrunnen vid vilken så mången farande sven vattnat sin fåle, är också kvar. Men här på gårdsplanen, där förr vandrande ”veskyttar” och göingar förde sin köpslagan, härskar nu tystnaden – och minnena.
Sic transit gloria mundi!
Kyrkan i Benestad ligger, som sig bör ”mitt i byn”. Den har ett vackert och dominerande läge där den ligger på sin lilla höjd, omgiven av lummiga almar och lindar, alldeles intill stora allfartvägen. Vår kyrka står just nu färdig efter en genomgripande restaurering som dragit en tid av två år. Återinvigningen äger rum söndagen den 23 maj.
Redan till sitt yttre utseende väcker kyrkan uppmärksamhet. Den saknar nämligen det vanliga, med kyrkan sammanbyggda tornet i väster. I stället har den ett helt fristående torn som ligger öster om kyrkan. Detta är ursprungligen ett försvarstorn eller s.k. kastal, men tjänar numera som klocktorn. Kyrkan, som till sina äldsta delar stammar från 1100-talet, har tidigare haft det på kyrkor vanliga klocktornet i väster, men detta nedtogs på 1860-talet då det hotade att rasa. Klockorna placerades därvid i kastalen. Tidigare lär också ha funnits ett mot söder utbyggt vapenhus. Kyrkan är till stor del uppförd av Benestads eget byggnadsmaterial, kalktuffen.
Under den nu slutförda restaureringen har kyrkans valv befriats från de lager av kalkputs de varit överdragna med, varvid intressanta och synnerligen väl bibehållna målningar kommit i dagen. Målningarna återger olika bibliska motiv såsom Skapelsen, Syndafallet, Utdrivandet ur lustgården m.fl., varvid man kan konstatera ganska stora likheter med samtida målningar i flera andra Skåne-kyrkor. Vidare har altaret jämte en äldre altartavla restaurerats och konserverats, så även predikstolen, som därvid befriats från en förfulande inbyggnad av pärlbräder kring nedre delen av ganska sent datum. Dessa arbeten har förtjänstfullt utförts av konservator O. Ovald, Malmö.
Helt ny bänkinredning med dörrar har insats, likaså har nytt golv av tegelplattor lagts in liknande det som en gång tidigare och ursprungligen funnits i kyrkan. Helt ny kyrkorgel har också inbyggts och är, åtminstone för lekmannen, en imponerande skapelse. Orgelläktaren har dragits omkring en meter tillbaka, varigenom utrymmet i kyrkan verkar större. Nytt vackert läktarskrank har uppsatts. Eluppvärmning fanns redan förut.
Yttertaket, som förut bestod av delvis bly-, zink- och järnplåt, har helt lagts om med enkupigt taktegel, varvid dock absiden fått behålla sin tidigare beklädnad av bly.
Både till det yttre och inre gör kyrkan efter restaureringen ett mycket tilltalande intryck och de dryga kostnaderna den dragit för församlingens trehundrasjuttio invånare får trots allt anses vara väl använda, i all synnerhet som man icke länge till, utan våda hade kunnat uppskjuta restaureringen.
När Benestads församlingsbor på söndag (anm: 23 maj 1954) äro vi glada och stolta över att vårt gamla ärevördiga tempel åter befinner sig i värdigt skick, och vi önskar och hoppas att det för oss och för kommande släkten måtte få förbliva medelpunkten i och symbolen för vår kära hembygd, ”där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen”.